Tomtens återkomst

 

Arvid Persson skulle strax komma hem. I samma ögonblick som den tunga ekporten från tidigt 30-tal slog igen bakom hans kraftiga, fyrkantiga rygg, fylldes hans hjärta av en närmast euforisk lättnad. Det var över! Äntligen var alltihop överståndet och han var åter en fri man. Fri att med gott samvete hänga av sig det välvårdade – men ändå efter den här säsongen något tilltufsade – tomteskägget, i trygg förvissning om att han utfört ett gott jobb. Även denna jul. För det var inte första gången han innehaft den tillfälliga anställningen som tomte hos ortens lokala köpmannaförening. Under några hektiska julveckor de senaste sex åren – ända sedan han pensionerats från arbetet som förman i hamnen, där han tjänat i dryga 35 år! – hade han förgyllt stadsbarnens sinnen med sin uppenbarelse. Fått ta del av deras innersta önskningar om gosedjur, naturalistiska datorkrigsspel och allsköns, mer eller mindre nödvändiga, pryttlar.
Men han hade också tvingats utstå ett och annat tjuvnyp. Skägget, vilket visserligen var konstgjort men fastsatt på ett sätt som gjorde att det sved till ordentligt om man drog i det, hade fått utstå flera omilda ryck. Några enstaka hot hade också utdelats:
– Om jag inte inkasserar minst hälften av grejorna på önskelistan, får du allt passa dig! För då du… Då ska jag minsann… Tomtejävel!
Vid sådana tillfällen hade han knutit näven i flanellfickan, långt inne i den vida tomtejackan, klistrat på sig sitt allra falskaste, mest insmickrande leende och tänkt:
– Det enda du borde få är ett rejält kok stryk! Slyngel!
Men han hade aktat sig noga för att yttra ett endaste opassande ord, skärpt till sig ordentligt och faktiskt lyckats hålla god min. Till och med när de riktigt små barnens ljumma urin spridit sig som en fuktig yllepläd över hans bastanta lårparti, hade han grinat gemytligt och gurglat något om julefrid och goda hjärtan!
Perssons steg ekade nu tunga i den dåligt upplysta trappuppgången. Alltmedan han tålmodigt klättrade uppåt, iakttog han sina nötta kängor, mätte tiden på antalet steg han lämnade bakom sig och konstaterade nöjt att paradiset var nära. Därinne i hans lilla tvårummare var det redan framdukat. Det blankpolerade matsalsbordet i mörkt mahogny – vilket passade in så fint i det lilla burspråket bakom soffgruppen och den djupröda sammetsfåtöljen med gulvit antimakass av knypplad spets! – var redan smyckat med kristallglas, finporslin från Bing&Gröndahl samt de gamla silverbesticken Sigbritt en gång valt ut och som hon sedan underhållit med ett idogt putsande.
– Sigbritt, ja, tänkte han vemodigt och stannade till ett ögonblick på näst översta trappavsatsen.
Han kunde tydligt se hennes händer framför sig; röda efter allt slit med skurhinkar och hårda, illaluktande trasor, vilka hon tvingats vrida flera jordevarv under sin levnad. Och så detta med Måsen-servisen här hemma! Och silvret! Som ett slags kompensation för det sura brunblasket och de tidiga morgontimmarna. Men det var längesedan nu. Åratal sedan han följt henne uppför grusgången till deras tidigt utvalda lilla gräsplätt, längst upp i kyrkogårdens nordvästra hörn. Han och Kringstorp, grannen som visat sig vara en klippa under den svåraste perioden, hade ensamma traskat efter kistan i snålblåst och piskande regn.
Persson suckade ljudligt vid minnet, ruskade lätt på sin imponerande kroppshydda och lyckades på så sätt slå bort sin tillfälliga nedstämdhet. Han sniffade som en hund: Det doftade fint i trappen, nyskurat och rent, precis som det ska göra på julafton.
– Bara en trappa kvar! tänkte han upprymt och fortsatte målmedvetet sin bestigning av Klaragatan 39B.
I fantasin gläntade han på kylskåpsdörren. Betraktade förtjust läckerheterna som skymtade fram mellan en oöppnad gräddförpackning och diverse glasburkar med rester från gårdagens middag: Små berg av nytrillade köttbullar tornade upp sig över pressad sylta, färska dadlar och fikon i cognac.
– Hm, hm, skrockade han förnöjsamt, tog i lite extra de sista stegen och stod till slut framför dörren som ledde in till den egna borgen.
Persson drog upp en mager nyckelknippa ur byxfickan, låste upp och öppnade långsamt. Mot honom smög en ljuvlig doft från hyacinterna han köpt i snabbköpet och sedan planterat om i glimmande glaskrukor. Allt för glansens skull, skimret när stearinljusens lågor spelade över den glatta ytan. Försiktigt, som för att inte störa harmonin därinne i bostaden, stängde han väl om sig, satte sig sedan tungt ner på hallstolen och började omsorgsfullt knyta upp skorna. Så snart han befriat fötterna från dessa trånga fängslen, kände han en mjuk värme – ett sällsamt välbefinnande –  sprida sig genom kroppen, ända ut i vänstra lilltån. Det var helg! Det var vackert! Och det var hemma! Han insöp friden med några djupa andetag, innan han snabbt drog av sig tomtekostymen och noggrant vek ihop densamma. Med några lätta julsteg försvann han så in i badrummet.
Efter duschen klädde han om till tunna, ljusgrå flanellbyxor, vit skjorta med slips samt en roströd kashmirpullover, vilken han inhandlat till sig själv som årets julklapp. Han strök sig lätt över den rundade buken, log brett och sade högt:
– Nu behöver du allt någonting riktigt, riktigt gott, Arvid! Efter en lång dags vedermödor. Men först ska själen ha sitt!
Han gick in i vardagsrummet och satte på musikanläggningen. Det var en nätt liten historia som kostat honom en rejäl slant, men ljudet var rent och fylligt och han hade aldrig ångrat sitt förvärv. Julskivan var redan framlagd på hyllan intill och snart fylldes rummet av Pavarottis och Domingos tolkning av Heliga natt. Där stod han en god stund och njöt tenorernas skönsång, samtidigt som han betraktade den präktiga granen som han klätt kvällen innan med julgranskulor och förgyllda stjärnor som glittrade vackert i halvdunklet mellan grenarna. Han tog ett steg tillbaka, granskade kritiskt sitt verk och hängde sedan om ett par röda kulor för att på så vis skapa en bättre balans i trädet, ett mer harmoniskt helhetsintryck. Denna procedur skulle upprepas ett flertal gånger de närmsta veckorna. Ja, ända fram till tjugondag Knut skulle Arvid Persson finna nya placeringar för sina älskade juldekorationer.
Tenorerna hade nu hunnit till Amazing Grace, så det var hög tid att börja förbereda måltiden. Han kastade en längtansfull blick bort mot läsfåtöljen och det lilla bordet bredvid på vilket armagnacen och Fests Speer-biografi tronade inom bekvämt räckhåll. En härlig kväll stundade!
Med bestämda steg gick han ut i köket, satte på ugnen och började plocka ut godsaker från kylen. Skinkan befriades från sin foliesvepning och den skälvande aladåben avtäcktes andaktsfullt innan den ställdes mitt på köksbordet. Sillburkarna placerade han på en för ändamålet speciellt inköpt bricka och snart var det tid att ställa in frestelsen i ugnen tillsammans med köttbullar, prinskorv och lite annat av livets goda som behövde värmas upp. Snart var merparten av den perssonska julbuffén framdukad på det redan dignande köksbordet. Maten i ugnen skulle strax vara klar; i kylen väntade öl och iskallt vatten. Han betraktade sitt verk och fann det gott, sänkte belysningen en aning och tände ett vitt blockljus, väl förankrat i en jättelik, röd kulljusstake som stod inklämd mellan uppläggningsfaten.
Just då ringde det på dörren. Han stannade upp mitt i en rörelse – stod likt en staty med ena armen utsträckt och en slocknad tändsticka i handen – och lyssnade. Vem i all världens dar kunde det vara? På julafton dessutom! Först efter andra påringningen tog han försiktigt av sig förklädet och smög ut i hallen. Han stannade upp framför spegeln och rättade till slipsen, innan han sent omsider öppnade dörren.
Framför honom stod en spegelbild av honom själv för knappt en timme sedan. En man i 60-års åldern, iklädd full tomtemundering med luva och allt, mötte Arvids förvånade blick. Karlen såg sölig ut. Fläckig och oren i ansiktet. Det lilla man nu såg av det, vill säga, för gulnade skäggstrån dolde det mesta av huden och resten var täckt av små, fladdrande snöflingor. Eller var det något annat? Mjäll kanske? Nej, men det påminde om något… Det var naturligtvis ett slags puder! Ett tjockt lager ljus talk täckte främlingens anlete. Men dessvärre inte helt. På enstaka ställen skymtade mörka partier. Små öar av bläcksvart hud dök upp här och var i det annars grådaskiga tomteansiktet.
– God jul i stugan! Finns här några snälla barn? hördes en trött, men vacker och välartikulerad mansröst säga på aningen bruten svenska.
En bisarr tystnad lägrade sig över farstun. Det var som om sorlet från grannarnas TV-apparater och Pavarottis sång stannade upp i ett nu. De två männen granskade varandra. Avvaktande som främmande hundar vädrade de varandras närvaro, mätte den andre med blicken och stod helt tysta ända tills den nyanlände åter tog till orda:
– Ah, Luciano, halvviskade han och ögon gnistrade till som om han just då mindes något alldeles särskilt; en vacker strand, solnedgång och värme eller kanske en kvinnas lena hand i sin.
Han ruskade om den slaka, eländiga jutevävssäcken som han höll i handen och log urskuldande så att den stela ansiktsmasken av dagsgammalt puder blandat med snö och svett, krackelerade alldeles invid vänster mungipa.
– Barnbarn kanske? nästintill bönade han med fortfarande drömsk blick.
Arvid skakade lätt på huvudet, men förblev tyst där han stod på tröskeln mellan det bleka, kalla trappljuset och julgranskulornas gnistrande reflexer inne i lägenheten.
Nykomlingen halvlog generat och mumlade någonting ohörbart, innan han vände sig om för att försvinna den väg han kommit.
– Nej, vänta! utbrast Arvid, aningen förvånad över styrkan i sin egen röst.
Han rätade på sig, gjorde några snabba överväganden allt emedan han betraktade den andres välansade naglar samt de noggrant knutna snörrosetterna på mannens slitna, men ändå välvårdade, kängor. Till sist samlande Arvid Persson ansiktsdragen till ett välkomnande leende:
– Här finns inga barn alls, men jag har en årstafru på is i frysen, tre sorters sill, skinka och vörtbröd! Ja, spriten och skinkan kan vi kanske lämna därhän, men det finns mycket annat gott uppdukat i köket. Julgran har jag också, så stig på bara! Välkommen in!
Han öppnade dörren på vid gavel och släppte in den häpne tomten i sin välordnade hall, vilken endast rymde en liten byrå, vägglampetter på var sida om en guldinramad spegel samt hatthylla och pall.
 – Seså, låt mig hjälpa till med skägget, tillade han artigt, innan han drog igen dörren bakom sig och sin överväldigade gäst. Och god jul själv, förresten!