Chefrens öga

 

Eftersom det är förhållandevis lågt i tak hemma hos mig, blev situationen tämligen vansklig. Åtminstone i början. Hade det varit en sekelskiftslägenhet – med säg en 3,15 eller 3,30 i takhöjd, stuckaturer och rum med rymd och luft – hade det varit en helt annan sak. Inte enkel, men i alla händelser mer hanterlig. Men så var det nu inte.

Först märkte jag ingenting. Intet ont anande låste jag upp och steg in i min välstädade tambur. Suckande krökte jag ryggen och plockade upp dagens post, vilken helt täckte dörrmattan nedanför brevinkastet: Färggranna reklamblad och gråvita kuvert med räkningar. Ständigt dessa räkningar! I vanlig ordning utgjorde reklamen lejonparten av dagens skörd. Jag samlade ihop hela den kolorerade härligheten och masade mig långsamt ut i köket för att dumpa alltsammans i återvinningskartongen.  På vägen slängde jag en blick på nummerpresentatören ute i hallen och konstaterade att tre personer hade ringt. Eller snarare: Tre samtal hade registrerats. Från samma nummer. Jag kände inte igen det och tänkte att hon säkert skulle ringa igen. För det var väl hon? Eller?

På den tiden hade jag för vana att ta det lugnt någon timme efter arbetet. Sitta ner och läsa med en vackert dukad kaffebricka bredvid mig. Efter en snabbgenomgång av dagens två fakturor (telefon och dagstidning) riggade jag kaffeautomaten, ställde fram min favoritkopp – en vit, generöst tilltagen historia, dekorerad med blå plommon – samt ett fat med kanelsnurra och tre chokladkex. Kakorna såg förföriskt spröda ut och jag kunde inte motstå frestelsen att sätta tänderna i den största och ta ett ynka bett. Ett litet smakprov på det goda som komma skulle, men samtidigt ett slags maktdemonstration, en markering av revir.

Det var först då jag steg in i vardagsrummet med godiset balanserande i händerna som jag började ana ett svagt obehag. Ja, jag kände mig faktiskt smått obekväm i mitt eget hem! Efter en stunds tvekan i dörröppningen, gick jag fram till soffan och ställde ner brickan på ett litet bord av idegran, vilket jag inköpt enkom för dessa rogivande högtidsstunder. Jag skyndade mig att hämta dagens tidning och slog mig ner på soffans ormbunkemönstrade kretongplymåer. Precis som jag alltid brukade göra vid den här tiden. Men det där vanliga välbefinnandet – det halvdåsiga tillståndet av rusigt välbehag över att ännu en arbetsdag funnit sitt slut – ville inte riktigt infinna sig. Trots att det nu är ganska länge sedan, minns jag händelseförloppet mycket tydligt:

 

Jag läppjar på kaffet och finner det för varmt, men eftersom jag är otålig att få i mig något uppiggande, dricker jag ändå glupskt ur koppen. Jag sträcker på mig, placerar om två kuddar så att jag ska sitta riktigt bekvämt, sträcker ut handen efter den frestande kanelbullen, men av någon anledning hejdas rörelsen och stannar upp helt – ja, sannerligen, det är som om jag inte kan kontrollera kroppen längre! Så sitter jag i flera sekunder, med handen svävande i luften ovan bakverket, oförmögen att bryta ett tillstånd av total vanmakt.  Så plötsligt har jag läget under kontroll igen och drar hastigt till mig armen (som om vore jag rädd att annars inte få tillbaka den!) och tänker att jag nog är mycket tröttare än jag förstått. Kanske rent utav utarbetad!
I glädje över att åter vara herre över min egen lekamen, flyttar jag mig till den andra soffhörnan, greppar kopp och bulle och skall just till att sätta tänderna i den degiga massan, då jag anar en skugga över det blankpolerade parkettgolvet. Näst intill obefintlig, men ändå skönjbar – som en mycket svag vindil en het, stillastående sommardag, då varje förändring i luftrummet är förnimbar. Det är definitivt något annorlunda som spelar över golvet; inte länge, men länge nog för att få mig att blekna. Borta på ett ögonblick, men ändå inte helt försvunnet. Jag börjar känna mig lätt illamående och lägger ifrån mig bakverket. Borstar bort några obefintliga dammkorn från de välpressade byxorna av tunn, kammad ull, samtidigt som jag rutinmässigt noterar att de snart behöver skickas iväg till kemtvätten. Sedan sitter jag stel och dumstirrar på platsen där jag tyckt mig ha sett något jag inte kan definiera. Diffusa, förvirrade tankar dyker upp ur den malström som forsar genom hjärnan och jag hör mig själv desperat viska:
– Jag vet att du finns. Behöver inga manifestationer. Att tro måtte väl vara gott nog?

Så upptäcker jag att jag darrar. Inte hejdlöst, men illa nog för att jag inte ska kunna föra koppen till munnen. Jag hukar där jag sitter och tänker att det kanske blir bättre om jag sover en stund. Sträcker mig så efter filten, sluter ögonen och lägger mig ner på soffan. Pläden är varm och skön och efter ett tag blir jag dåsig och är på vippen att somna. Då plötsligt ringer telefonen igen. Jag rycker till, slår upp ögonen och stirrar rakt upp i taket. Men skräcken som hugger tag om hjärtat med sin iskalla gripklo, gör att jag omedelbart kniper ihop ögonen igen. Det jag sett avteckna sig mot den vitkalkade takytan, exakt ovanför mitt huvud, paralyserar mig totalt och jag kan inte ens få upp ögonen igen. Varken kan eller vill! Ljudet av telefonsignalen studsar mellan väggarna, men ingenting i världen skulle få mig att stiga upp för att svara. Inte ens vetskapen om att det troligtvis är hon som ringer igen. Och att jag för tillfället behöver henne mer än någonsin!

Vad ska jag ta mig till? Kommer jag någonsin helskinnad ut ur mitt hem igen? Hem, förresten! Det är inget hem längre! Inte så länge monstret i taket finns kvar! Men har jag verkligen sett rätt? Måhända har jag inbillat mig. Naturligtvis har jag det! Så trött som jag varit den senaste tiden. Och mådde jag inte lite dåligt också? Bara för en kort stund sedan?

Med stor ansträngning lyckas jag till slut få upp ögonlocken en aning och kisar nu ut mellan mina glesa, bleka ögonfransar. Först ned mot fötterna, som likt ett par tältpinnar lyfter filten dryga två decimeter upp i luften. Jag lyssnar koncentrerat: Det är helt tyst, vilket ju bådar gott. Allteftersom sekunderna går, blir jag sturskare och till slut vågar jag lyfta blicken en aning. Jag börjar med hörnet, snett ovanför västra fönstret, och segar mig sedan utefter krönet på den bokhylla som täcker så gott som hela innerväggen. Och så… Jag samlar mod och låter synfältet vidgas in mot takets mitt: Han är kvar! Totalt orörlig, men ändå livs levande. Lika verklig som mitt eget hjälplösa jag, rakt under hans fixerande blick. Vad skådar egentligen ett sådant hinntäckt öga? Det är ju ändå ett kräldjurs! En släkting till reptilerna! Betraktar han? Bevakar han? Vad vill i grunden en sådan existens? Mer än varat i sig?

Kallsvetten bryter ut och långt inne i huvudet kan jag höra mina egna grumliga snyftningar bryta fram. Stötvis och okontrollerat hulkar jag mot filten. Det är som om jag befinner mig under vatten: Jag ser och hör, men ändå inte, för alla mina tankar är koncentrerade till ödlan i taket. Han som inte alls tycks berörd av att han hänger upp och ned!

Jag vet inte hur länge jag ligger så där, men märkligt nog lugnar jag ner mig efter ett tag och börjar till och med vänja mig vid min objudne gäst. Hans torra, skrovliga skinn är grågrönt med brunröda fläckar, slumpmässigt utspridda över ryggen. Jag måttar efter taklampan och uppskattar hans kroppslängd till en 30 – 40 centimeter. Det är inte svårt, för han är fortfarande helt orörlig. Till synes totalt ovetande om att i sammanhanget vara helt apart: En sfinx i miljonprogrammet!

 

Det var så min samvaro med Chefren – ja, det är så jag kallar honom – började för flera veckor sedan, kanske månader till och med. Tiden tassar på, utan att göra mycket väsen av sig. Chefren och jag har ständigt fullt upp! Jag säger ”vi”, men egentligen är det ju jag som står för arbetet här hemma. Och det har förvisso blivit en hel del att stå i sedan han uppenbarade sig.

När jag så småningom skärpt till mig såpass att jag vågat mig upp ur soffan, rusade jag ut i köket och stängde dörren noga om mig, för jag var fortfarande uppriven och rädd. Efter hand lugnade jag ner mig: Svettbrytningarna upphörde helt och pulsen blev åter normal. Strax började jag fundera över hur jag skulle bli av med kräket och satte mig tillrätta vid datorn för att jaga kräldjursbortforslare i cyberspace. Anticimex framstod som det naturliga alternativet, men vid närmare efterforskningar visade det sig att ödlor inte var deras specialitet. Men den gode mannen i andra änden av telefonlinjen gav mig flera förslag på hur jag skulle hantera situationen och nämnde bland annat Naturhistoriska museet, Djurskyddsföreningen och brandkåren. Som ett sista alternativ föreslog han en skarpslipad kniv av god kvalitet – detta dock endast under förutsättning att mina reflexer var snabba och precisa, samt att jag var en duktig prickskytt.

– Men, påpekade mannen, ta väl vara på kadavret!

– Och hur befattar man sig med ett sådant? undrade jag förtvivlat. Inte vill jag söla med lik, inte!  

Det hela slutade med att jag kom överens med mig själv om att skjuta upp beslutet till påföljande dag och istället gå och lägga mig och sova ut ordentligt. Jag hade ju ändå upplevt något mycket säreget! Något omtumlande och närmast ofattbart!

Men hur det nu var, så passerade dagarna utan att jag kontaktade vare sig museum eller förening. Och kniven var bara inte att tänka på! Istället började jag inrätta mig. Jag införskaffade ett robust hönsnät i järnaffären och konstruerade en inhägnad i den del av vardagsrummet där Chefren befann sig. Han har således fått ett slags väl tilltagen, cylinderformad bur – vilken sträcker sig från golvet ända upp i taket – mitt i lägenheten. Längst ner finns en liten lucka genom vilken jag ställer in all den mat jag köper i en zoobutik i andra änden av staden. Jag åker hellre buss en timme extra än att ge mig in i kvartersbutiken. Vill inte diskutera mitt djurinnehav med någon som känner mig det allra minsta.

Chefren trivs gott i sin genomsiktliga boning. Han spelar med tungan och ger då och då ifrån sig små läten. I början oroade jag mig för ljuden: Vad betydde de och vad skulle grannarna tro? Men ingen har sagt något och om de skulle göra det, så finns det gott om egendomlig musik att plocka fram som kamouflage. Men det som bekymrade mig mest i början, var stanken från hans spillning. Ingen trevlig lukt att ha i en bostadslägenhet på sjunde våningen! Då kom jag på att om jag byggde en hönsnätstunnel från buren i rummet ut till lilla toaletten i hallen, så skulle han säkert lära sig att krypa dit vid behov. Ergo: Jag inhandlade en sticksåg i det välsorterade byggvaruhus som ligger alldeles i närheten och tog upp en lagom stor öppning i dörren. Nätkonstruktionen kunde nu löpa direkt in på toa. Det visade sig fungera och bli riktigt snyggt, trots att jag i början var tämligen valhänt med mitt nya verktyg.

Eftersom det är en fast installation, kan man inte öppna toalettdörren längre, men i sinom tid finner jag nog ut ett sätt att komma in så att jag kan städa. Men det pockar inte på för Chefren vet att sköta sig och det mesta hamnar där det ska. Han kravlar dagligen upp utefter toastolens porslinsväggar och förrättar sitt tarv. Kanske kan det räcka med att jag får spolanordningen att fungera utifrån, genom en knapptryckning eller möjligen med hjälp av en hävarm. Vi får se.

Själv använder jag endast badrummet. Och det är ingen uppoffring. Toan var ju mest till för gäster och jag bjuder aldrig hem någon nu för tiden, inte ens henne. Inte för att jag varit någon festprisse tidigare, men en och annan tillställning har det ju blivit genom åren. Men inte längre. Det skulle bli för krångligt att förklara allt det här med Chefren för utomstående. Dessutom vill jag inte utsätta honom för människors hänsynslösa nyfikenhet, deras sarkasmer och cyniska kommentarer.

Detta betyder dock icke att jag saknar vänner! Nej, då. Arbetskamraterna på kontoret träffar jag ju dagligdags och jag umgås fortfarande med ett par gamla bekanta från studietiden. Vi brukar ses någon gång i kvartalet, fast då får det bli en fika ute på staden eller hemma hos någon av dem. Förresten, det var länge sedan jag hörde av dem. Börjar väl dra ihop sig snart!

Mamma är däremot duktig på att hålla kontakten; hon ringer en gång i veckan. Hennes samtal löper alltid utefter samma mönster: Hur mår hennes älskling?  Äter han ordentligt? Flickvän? Inte ännu… Hm … Men den där trevliga unga damen du pratade om förr…? Du är ju trettiosju! Och hur är det med ekonomin egentligen? Du har ju inte ens har råd att hålla dig med telefon längre!

Ja, jag har faktiskt sagt upp mitt abonnemang, men inte av ekonomiska skäl. Det blev helt enkelt för mycket för Chefren med alla dessa skarpa ljud. Han ryckte regelmässigt till när telefonsignalen ljöd genom lägenheten och började irra upp och ner för väggarna så att hela hönsnätsbygget riskerade att falla samman. Mobilen har jag dock kvar. Den är inställd på ljudlös ringsignal och stör ingen. Men om sanningen skall fram är det nästan aldrig någon som ringer upp. Hon har väl tröttnat på att höra den mekaniska telefonsvararrösten och dragit slutsatsen att jag inte är intresserad längre. Men se där tar hon fel! Jag skulle gärna träffa henne igen, men tiden … Ja, den försvinner i ett nafs… Jag hinner verkligen inte längre!

Men, som sagt, modern ringer till kontoret varje måndag klockan 9.30. Det är bra med rutiner – man vet vad man kan förvänta sig och behöver inte ödsla tid på att drömma om något ouppnåeligt. En gång i månaden bjuder hon in mig till middag på sin favoritkrog. Hon har aldrig gillat min lägenhet och är glad att slippa anträda den långa resan hit ut för att träffa mig. Vilket jag är tacksam för, eftersom hon aldrig skulle ha förstått sig på Chefren. Och inte han på henne heller, för den delen. Dessutom hade hon förfasat sig över den labyrint av gångar som slingrar sig genom mina två rum och kök. Jag har nämligen byggt ut. Chefrens domäner är numera avsevärt större och han har tillgång till alla utrymmen i lägenheten. Till och med till min garderob! Han måste ju vidga sina vyer, få nya intryck. På det sättet kommer han ju också närmre mig. Det känns så i alla fall. Endast ventilerna ligger utom räckhåll för honom. Jag har nogsamt undvikit dessa av rädsla för att han ska få för sig att avvika. Det måste ju ha varit genom någon ventilationskanal som han en gång tog sig in. Visserligen tror jag inte att han vill lämna sin bekväma tillvaro hemma hos mig, men jag har alltid varit en försiktig general som gärna tagit det säkra före allt annat. Så även nu.

Ibland har samvetet pockat på och jag har övervägt att annonsera om en upphittad ödla. Men jag har alltid tvekat, sovit på saken och sedan avstått. Vi trivs så bra ihop, Chefren och jag. Dessutom uppskattar jag värmen han fört in i min lägenhet. Jag har förstått att han trivs bäst i si sådär 28-30 grader, så jag har alltid flera elektriska element igång. Och därtill ett par luftfuktare. För hans ögons skull. Fläktarna surrar behagligt, likt bruset från ett tropiskt hav, medan Chefren stilla blickar ut över sina ägor från den givna favoritplatsen: Högt upp på väggen, ovan min huvudgärd.

 

Livet går således vidare här uppe hos oss. Dock icke utan incidenter! För en månad sedan fastnade Chefren i en av labyrintkrökarna och först då lade jag märke till hur stor han hade blivit. Avsevärt mycket längre och bredare än han varit bara ett par månader tidigare. Och han har fortsatt att växa! Jag har tvingats bredda vissa tunnelpartier två gånger sedan dess, men det har inte dröjt länge förrän han råkat illa ut i någon annan del av anläggningen. Till sist insåg jag att det enda raka var att låta honom komma ut ur buren ibland. Någon timma på vardagskvällarna till exempel, och sedan under längre perioder under veckosluten. Vi gjorde ett försök, vilket föll så väl ut för oss båda, att det aldrig blev tal om att återgå till de gamla rutinerna.

Jag brukar packa ner middagen i en liten ryggsäck som jag ställer utanför nätluckan (vid tre tillfällen utbytt till en större modell!) innan jag släpper ut Chefren , som alltid lika nyfiken ilar upp över vardagsrumsväggen för att genast försvinna i riktning mot köket. Osedd langar jag snabbt som ögat in mina förnödenheter i buren (han kan ju få för sig att min mat är godare än hans!) och smiter till sist in själv. Jag låser omsorgsfullt och börjar sedan städa upp i hans kökkenmödding. Det blir timmar av hårt slit och till slut somnar jag på golvet av pur utmattning. Ibland när jag vaknar sitter han i taket, ovanför buren, och betraktar mig. Precis som den där dagen då jag först upptäckte honom. Men nu är han gigantisk. Svansen sveper över innertaket, drar förbi ljuskronan så att kristallerna skallrar i vinddraget. Då kan det hända att jag fylls av ett slags lustblandad bävan över denna kärva, mäktiga varelse. Men jag är aldrig riktigt rädd. Bara förundrad över hans kraft, hans karismatiska utstrålning.

För tre dagar sedan hände dock något som har förändrat våra vanor och utvecklat vår samvaro. Det är så jag ser det. När jag efter några timmar inne i buren skulle lämna densamma, upptäckte jag att Chefren hade knuffat soffan över golvet, placerat den framför lucköppningen och på så sätt spärrat min enda utgång. Och på den vägen är det. Handlingen kan tolkas som om han inte vill att jag ska komma ut. Önskar kanske lägenheten för sig själv. Å andra sidan vill han kanske skydda mig. På kvällen försvinner han in i sovrummet. Sover i min säng och använder min filt. Det är förbryllande för det antyder en sorts intimitet, vilken rubbar balansen i vårt umgänge och som är alls icke önskvärd. Kanske är det fråga om ett slags budskap jag ännu inte förstår, kanske prövar han mig. Chefrens vägar är förvisso outgrundliga.

Jag har dragit fram min stora städlåda till nätet invid sängkanten och på den sitter jag i timmar och betraktar min välgörare. Beundrar hans förnöjsamhet med tillvarons villkor, hans till synes rofyllda själ. Han ligger mycket stilla med magen tryckt mot min madrass och jag inbillar mig att han föredrar den mjuka fiberfyllnaden framför den kala väggen intill. Ibland funderar jag på vad jag ska göra när provianten tar slut, men jag lyckas snabbt slå undan sådana tankar. Nynnar istället på en gammal folkvisa och somnar snart med nedsänkt huvud och händerna knäppta över bröstet, som om vore jag försjunken i stillsam bön – ett med salighetens trygga dunkel.