Afrodite i vitt
Går genom porten in till centralen
virrvarr av ögon, av känslor
bleknande solljus sveper apatiskt
bort över sten, trä och betong
stoftkornen dansar i strama strålfält
smyger sig undan till bortglömd vrå
Välklädda män springer förtvivlat
portföljen intryckt mot bröstet
tvärs över trappan
ilar kollegan
följer sin snitslade bana
jagad kvinna greppar sitt öde
med vitnad hand kring bagaget
den insmorda hyn
stramar mot munnen
när käkarna biter ihop
upp i manegen med rätad rygg
plastskor med sylvassa klackar
kraftfullt beslutsam
räcka långt längre
än någon annan i hjorden
folkmassan flyr mot nästa perrong
måste hinna med tåget som
troligtvis lämnat
men kanske är kvar
Man måste ju ändå försöka!
försöka att rusa mot tiden igen
försöka att spurta
mot svårtydda mål
sekunderna flämtar i nacken
I orkanens öga stirrar en yngling
hatiskt på dallrande loska
böjer sig framåt
smetar med fingret
i främmande slemmig saliv
sitter på huk
våtfingret löper
fram över gråflammig marmor
versaler formas
av stilsäker hand:
VI VILL INTE LEVA PÅ KNÄ!
sneglar upp mot kvinnan på bänken
tar in hennes ögon, sköte och fot
fastnar en stund vid
handen och pennan
blockets tyngd över breda lår
VI VILL INTE MATAS
MED SMULOR AV LÖGN
VI VILL INTE LEVA
VI VILL INTE DÖ
PÅ KNÄ MED PANNAN MOT GRUSET!
möter hans blick, ler mot hans ilska
men ser ej den hon betraktar
dammluften ristas
av skärande ljud:
hon vässar sitt trubbiga stift
vänder sig om, slätar ut blusen
blicken far ut över rummet:
ensamma män med
inresta kvinnor
hungriga ögon, blodad tand
”Ditt namn? ”frågar han som
vilar på hälen
hon svarar av vana:
”Kalla mig Leo…
Men vad angår det dig förresten…?”
ler lite vagt, vet inte annat
blyertsen trycker mot pappret
han slickar fingret
tecknar ånyo:
ÅT HELVETE JÄVLA SUGGA!
Vid dörren står Afrodite i vitt
lutar sig lojt mot skrovlig vägg
ler åt en pojkes stammande gensvar
skrattar högt åt hans brustna språk
sneglar lystet på cigaretten
sluten av gipans mjuka hud
leendet glimmar i mörka fransar
ögon av sammet tigger tillit
skälvande underläpp
halvöppen mun
”Du bjuder väl något?”
andas hon frågan
mot hans trogna, bedårade blick
darrande hand
trevar och söker
dunvästens innersta ficka
greppar om asken
fumlig och ivrig
snar att stilla hennes begär
”Gracie, min vän!”
hörs välbekant röst
bakom Jesus sårbara rygg
redan hatade
flinande Joey
stjäl ur hans vidöppna hand
för tobak mot munnen
ironisk och fräck
i utslitna blåjeans
smitande tröja
blottas en askgrå, hårig hud
framför henne
som Jesus sett först
för han en flammande låga
mot hennes läppar
ler Joey förakt
drar giriga halsdjupa bloss
medan han glor
granskar, bedömer
Afrodite som sänkt sin blick
ser att han vänder
röken i handen
för den långsamt mot hennes mun
road och fri
indränkt i smicker
med hesrösten väser hon ”Tack!”
sneglar på Jesus
förtvivlad och blek
men lyssnar spänt till Joeys ord:
”Följ med mig en timme
följ mig till ljuset
och ge av din skönhet
din osläckta törst!
Kom med mig
jag tar dig
långt bortom gränser
du aldrig förr nått!”
Från ingenstans kommer då Bödeln
vet genast vem som vill köpa
granskar Joey
biter i myntet
guld glider in under tungan
Jesus tränger sig in mellan männen
kan inte stoppa affären
när snön faller vit
i en utsträckt hand
han vänder dem ryggen och går
nu vandrar hon bort
tätt intill Joey
mot murens graffiti
studsar ett gapskratt
skallrande eko
av lekande liv
ögon som glöder av sanslöst hat
ser hur de bådas skuggor blir en
slinker nu in
på ankommet tåg
hennes mun med blod från hans hals
Jesus står stum, ensam och skakad
i myllret av liv runtikring
oron kniper om bröstkorg och strupe:
hon står ej längre att rädda
ser sina rena, kalla händer
som fladdermöss sjunkna i sömn
hänger de slappa i mållös väntan
utan kraft att gripa sig an
hallicken viskar inne i baren
mobilen intryckt mot örat
i ögat skymtar nätverk av nerver
i pannan hans nedärvda sår
han säljer sin kvinna
till någon som vill
hon kramar sin väska
hon önskar sig frihet
men mäktar ej språnget mot solen
kallt och sakligt Jesus noterar
att här finns kärlek att köpa
inte just nu men senare kanske
hon värmer hans blodlösa hand
Bödeln ropar:
”Gå finn din nästa
din älsklings liv är i fara!”
”Hon vill inte mig
vik från min sida
mitt ord hör de levande till.
Hon valde en annan
hon ratade mig
nu får hon betala
med råge sitt svek.”
”Och din självömkan blir hennes död!”
Jesus skärper
sin grumliga blick
väser sitt hat innan han går:
”Du sprider ditt gift
men lämnar åt mig
skiten och skammen och skulden.”
Bödeln flinar
smackar med tungan
smaken av guld mildrar hans angst
grinar mot Jesus
när myntet motar
luftens väg i en girig hals
Vagnen är tyst
i hörnet Joey
kramar sin magra lekamen
stirrar förvirrad
mot Afrodite
svarar Jesus frågande blick
”Inte mitt fel!
Hon ville det själv!
Du stod ju intill och såg på!
Måtta är svårt men
hon skrattade djärvt:
För mycket är bättre än inget!”
”Ditt djur, din best
ditt vanskapta kräk!”
hörs Jesus som riktar en spark
kniven i handen
stöter i luften
av vanvettets vrede och sorg
stillar sig först
när han hör en röst
en strimma av hopp i mörkret
”Men låt honom gå!
Han älskar ju mig!”
”Inte längre!” får hon till svar
”Hur kan du då älska
en sådan som han
som föraktar din själ
allt som är heligt
endast skattar din kropp och din lust?”
hon svamlar och sluddrar
”Tillsammans var allt
tillsammans så flög vi
han var den ende
den ende som såg mig var han.”
”Inte sant, inte sant!
vill viga mitt liv…
skulle ge allt du bad
om bara du sa…”
”Din kärlek är ljum
den är trofast och stark
men utan den sälta
som eggar ett hjärta
får livet att växa
och bli något mera
än bara en dröm.”
”Men blott för en timme...”
stammar han lågmält
”En droppe av livet
alls ingen nytta...
hos mig så skulle det
vara för evigt.”
”Nej, nej”, andas hon fram
”nej, aldrig med dig.
Säg, Jesus, visst vet du
han älskade mig
och jag var hans hjärta
jag var alltid hans älskling och vän.”
i huvudet ekar
ett trummande NEJ
men läpparna tryckta
mot hennes öra
de ljuger av vanmakt
”Visst gjorde han det
visst vet jag, hans kärlek var din.”
när han ser henne le
grips han av sjukan
och känner hur kniven
betvingar hans hand
den skärpade eggen
stöter mot bröstet
dansar i takt med pulsarnas slag
hon rosslar till avsked
”Min Jesus, et tu,
kommer mista en vän
någon
du en gång
har älskat.”
och ögonen brister
flickkroppen stillnar
ett trasat hjärta
har slutat att slå
… ”ett trasat hjärta” … … ”får hon betala” …
Leonora sätter på pränt
samlar in fakta med kylda ögon
noterar att blodet flödar
en kvart över tolv, tid för en paus
hon samlar sitt bly och sitt bläck
rättar till kjolen
skyndar mot porten
bort mot Jesus
i väntande bil